The light

Ibland kan jag önska att jag hittar kärlek som det var förr, när allt var vackeränglar, sockerdricka och känslor på ett annat sätt. Så ungt och naivt men så rent. Då dikterna dominerade. Det var Saosin och Håkan Helltsröm, Thåström.
Frågan är om jag kommer vara nöjd med kärlek där detta inte finns med i liten skala? Det här skulle jag tro är lite som folks variant av att det alltid måste finnas spänning i förhållandet. Och kanske är det därför jag inte kan släppa honom ordentligt? Skulle jag kunna vara tillsammans med någon som inte förstod det vackra i dikterna? I den melankoliska kärleken?

Kärlek borde väl vara värd väntan även om man inte skriver dikter, även om de inte alltid förstås, om man är glada i förhållandet. Om man kanske inte kan hitta den där riktiga inspirationen till att skriva dikter som jag gjorde förr. Att inspirationen kanske inte är baserat på något som faktiskt är verkligt. Min kärlek till det melankoliska kanske är nostalgi. Jag kanske vill hitta till känslan som jag hade då, när livet var underbart fast på ett annat sätt.

Ett som är säkert att jag inte är lika sårbar och mottaglig för detta längre. Jag skulle inte klara av att vara i ett förhållande som är baserat enbart på den melankoliska kärleken eller ett destruktivt förhållande. Det är helt enkelt inte jag längre. Jag är för glad, mår för bra. Det som är med melankolin i kärlek är att den behöver inte vara destruktiv. Och utan den, är det verkligen kärlek då?


M